WeepingPoet

Jag hade planerat hela min dag utifrån det faktum att det var adventskonsert i kyrkan. När jag väl kommer dit inser jag att konserten var igår. Jag blev förvånansvärt besviken och ledsen. Jag blev nästan arg. Jag blev lite rädd för mig själv. Det var som om det inte blev 1:a advent alls. Som om jag har fastnat i något slags ingemansland där tiden står still och inga av årets naturliga skiftningar finns kvar. Jag fick liksom svårt att andas och kände att nu rasar något inuti mig. För en sådan trivial sak. Det var som om jag inte orkade mer. Inte orkade hålla skenet uppe av att jag faktiskt klarar mig.

Jag känner mig som en börda för alla mina vänner när jag hela tiden klagar på hur ensam jag känner mig. Jag tar liksom inte ansvar för det och gör någonting åt det. Som det är med så mycket annat i mitt liv. Jag bara klagar. Ingenting annat händer. Hur ska jag då någonsin kunna förvänta mig att någonting skulle kunna bli annorlunda, förändras? Ja, jag frågar mig - dig?!

Jag klamrar mig fast vid de människor som finns i min närhet som jag känner uppriktig glädje av. Men det är inte heller rättvist, för de människorna kan då känna sig fastklamrade och uppleva att luften de andas snart tar slut. Energy Vampire, som Peter Hammill uttrycker det...och jag tycker hemskt illa om det. JAG AVSKYR DET! Men mest avskyr jag nog mig själv. Hur illa någon annan eller något annat är, avskyr jag mig själv mest. Jag är alltid värst, sämst, vidrigast, fulast, dummast, löjligast, nördigast - ja whatever...you get the awful picture...

Men jag sitter här och känner att jag inte alls är bra på att hantera den situation jag själv satt mig i. Jag tror att allt ordnar sig när man väl kommer så långt in i det. Men det gör det inte. Inte allt. Jag vet inte hur jag ska få det ordnat heller. Men samtidigt känner jag att jag faktiskt har rätt att känna viljan att någon annan kom ihåg mig utan att jag ska behöva påminna dem. Är det så fel att vilja det?

Ibland tror jag att jag tycker om fel människor. Människor som inte har en kompis, kompis, kompis....etc...att introducera mig till. Jag gillar människor som är lite säregna och som antagligen är rätt så självständiga eller något liknande. De har kanske inte jättemycket vänner när det väl kommer till kritan och vi är ganska lika när det gäller sådana saker. Då blir det givetvis inte så att man lär känna så många fler nya människor heller genom dem. Vilket är trist. Man får inga naturliga mötesplatser. Då känns allt krystat och jag orkar inte fixa krystade situationer. Det har jag aldrig klarat.

Så jag vet inte hur jag ska göra. Bara låta allt ha sin gång och vara tålmodig eller nåt annat...
Jag har massor att göra samtidigt som jag lider av att jag inte har någon att göra det med.

Äh, nu orkar jag inte flumma mer. Ni vet ju alla att detta går över när jag sovit på saken. Det är alltid så. Jag slutar aldrig fungera liksom. Jag kravlar mig alltid upp ur snödrivan själv på något sätt. Därför får jag heller ingen hjälp upp. Ingen tror att jag behöver hjälp. Jag klarar mig ju alltid så bra. Jag har ju alltid en fot i verkligheten och står stadigt där. Men vad vet ni om det????

Jag vet inte det. Jag är en energy vampire som inte går upp i rök när solen kysser min hud.

//WP

Dagens band: TOTO

"When you see yourself you’re seeing red
And it makes you blind
You must be bleeding under your eyelids tonight
You wait for something to break the mold
And all I can do is wipe the blood from your eyes
You must be bleeding under your eyelids"

Det är så typiskt mig att börja dagen med en helt ok känsla i magtrakten för att helt plötsligt och, mig veteligen, helt utan anledning känna allt knyta ihop sig. Gråten vill tränga fram under ögonlocken...
Jag tänkte skriva något mer här men nu har jag tappat alla ord.

Bäst att gå och äta lunch.
/WP

Dagens låt: Blindside - Bleeding Under Your Eyelids