Varför måste vi såra varandra?
Det finns bara ett sätt att brinna upp!
Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid...
Håkan, Håkan, Håkan...kära värld. Säg det inte till någon...snälla!
I de gladaste stunder sårar du mig så hårt. Jag förstår inte vad jag gjort som fått dig att vilja mig så illa. Du tar över min kropp. Säger och skriver de dummaste saker och jag kan bara se på. Efteråt är det jag som får be om ursäkt för dig och jag kan inte ens nämna dig vid namn ty de ser dig inte. De ser bara mig för vi är så lika. Du står i min skugga och får precis plats. Din hand i min handske. Frågan är vad som händer om jag slutar svara på ditt tilltal.
Försvinner du då?
Det värsta är att jag skulle sakna dig. Du måste ju flytta, det vet jag ju på ett eller annat sätt måste du bli min särbo. Vi kan inte leva tillsammans, inte heller helt isär. Men inte tillsammans.
Jag önskar att jag visste varifrån och varför du kom. Då skulle jag klara mig utan dig.
Allt är alltid i två delar.
/Leoparden
Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid...
Håkan, Håkan, Håkan...kära värld. Säg det inte till någon...snälla!
I de gladaste stunder sårar du mig så hårt. Jag förstår inte vad jag gjort som fått dig att vilja mig så illa. Du tar över min kropp. Säger och skriver de dummaste saker och jag kan bara se på. Efteråt är det jag som får be om ursäkt för dig och jag kan inte ens nämna dig vid namn ty de ser dig inte. De ser bara mig för vi är så lika. Du står i min skugga och får precis plats. Din hand i min handske. Frågan är vad som händer om jag slutar svara på ditt tilltal.
Försvinner du då?
Det värsta är att jag skulle sakna dig. Du måste ju flytta, det vet jag ju på ett eller annat sätt måste du bli min särbo. Vi kan inte leva tillsammans, inte heller helt isär. Men inte tillsammans.
Jag önskar att jag visste varifrån och varför du kom. Då skulle jag klara mig utan dig.
Allt är alltid i två delar.
/Leoparden
A Cracked Smile and a Silent Shout
Launching the day with a headache is always a good way to start. Travelled through the distant sense instability. I knew this day and the day before was a mistake and not quite real. When did we turn this ugly?
Sounds like an aeroplane in my chest but it's all empty. Where did you go? Getting closer, running fast, out, out, out. Escape. Now drinking from the well of your mind. Mindless still, though all thoughts start to outgrow you. When did we turn this ugly?
While listening to the sound of your laughter I never thought I'd say this but you are indeed very boring. You don't justify the black and white letters on your tounge. Clarify this for me, when did we turn this ugly?
Blackened as the darkness falls over your face. We were supposed to connect the wires in positive directions. Dark red to dark red, innocent white to innocent white. Should you get to know me, don't repel me. Computerscreens intimidates me. The core of solitude lacks a state of reason. No one can be with me down there. In the scream I can not open my mouth to set free. Just tell me, when did we turn this ugly?
A cracked smile and a silent shout.
When did we turn this ugly?
/Sara Jansson
Sounds like an aeroplane in my chest but it's all empty. Where did you go? Getting closer, running fast, out, out, out. Escape. Now drinking from the well of your mind. Mindless still, though all thoughts start to outgrow you. When did we turn this ugly?
While listening to the sound of your laughter I never thought I'd say this but you are indeed very boring. You don't justify the black and white letters on your tounge. Clarify this for me, when did we turn this ugly?
Blackened as the darkness falls over your face. We were supposed to connect the wires in positive directions. Dark red to dark red, innocent white to innocent white. Should you get to know me, don't repel me. Computerscreens intimidates me. The core of solitude lacks a state of reason. No one can be with me down there. In the scream I can not open my mouth to set free. Just tell me, when did we turn this ugly?
A cracked smile and a silent shout.
When did we turn this ugly?
/Sara Jansson
In all the places we were hiding love. What was it we were thinking of?
Jag försökte reda ut tidsbegreppen i uttrycket "allt har sin tid" och ingen ville lyssna.
Kan det bero på att ingen vill veta att ibland måste saker och ting ta sin tid? Vi gnäller om att vi mår dåligt och att det är synd om oss och att det nog borde vara vår tud nu att få vara sådär lyckliga och kanske kära som ALLA (alla är ju som alltid en definitionsfråga) andra är. Ha någon vid din sida så att du slipper känna dig ensam. Jovisst i fisken! Det är väl klart som korvspad att man vill det! Jag längtar efter det hela tiden. Men inte aktivt. Då skulle jag inte kunna prestera något annat än att ligga i sängen och längta. Det blir ingen gladare av. Allra minst jag själv.
Jag drömmer, hoppas, tror, förväntar, filurar, hittar på, fantiserar ihop olika scenarier hela tiden om hur det vore att vara tillsammans med någon. Att älska någon på riktigt och att verkligen fungera ihop med en annan människa. Föra samman två liv till ett liv som vi sedan delar och gör till 2 liv igen, som nu sitter ihop lite siamesiskt för att vi valt det så. Vi vill växa åt lite lagom olika håll var och en för sig men ändå tillsammans. Frihet och respekt är ord som frekvent nämns i dessa sammanhang.
Så stora ord. Så mycket innebörd.
Att älska någon med respekt och i den personens frihet är något av det svåraste jag försökt mig på. Jag har inte lyckats än och jag vet inte om man någonsin gör det helt. Dock ska jag försöka att skaffa mig mer självdistans och att hitta en hälsosam beroendeform. Allt har, som sagt, sin tid. Hur jobbigt det än må vara...
"In all the places we were hiding love, what was it we were thinking of?"
Ja, Peter Gabriel ger oss...
Dagens låttext/låt:
"I stood in this unsheltered place
'Til I could see the face behind the face
All that had gone before had left no trace
Down by the railway siding
In our secret world, we were colliding
All the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
So I watch you wash your hair
Underwater, unaware
And the plane flies through the air
Did you think you didn't have to choose it
That I alone could win or lose it
In all the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
In this house of make believe
Divided in two, like Adam and Eve
You put out and I recieve
Down by the railway siding
In our secret world, we were colliding
In all the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
Oh the wheel is turning spinning round and round
And the house is crubling but the stairways stand
With no guilt and no shame, no sorrow or blame
Whatever it is, we are all the same
Making it up in our secret world
Shaking it up
Breaking it up
Making it up in our secret world
Seeing things that were not there
On a wing on a prayer
In this state of disrepair
Shh, listen..." Peter Gabriel - Secret World
...och jag ger er...
Dagens dikt:
Det är varmt
fuktigt
tryckande
får åka buss
somnade bort tid tidigare
nu stegar fötterna
en långsam dans
än väter
taktila impulser
porer
och
torkar till saltkratrar
//WP
Kan det bero på att ingen vill veta att ibland måste saker och ting ta sin tid? Vi gnäller om att vi mår dåligt och att det är synd om oss och att det nog borde vara vår tud nu att få vara sådär lyckliga och kanske kära som ALLA (alla är ju som alltid en definitionsfråga) andra är. Ha någon vid din sida så att du slipper känna dig ensam. Jovisst i fisken! Det är väl klart som korvspad att man vill det! Jag längtar efter det hela tiden. Men inte aktivt. Då skulle jag inte kunna prestera något annat än att ligga i sängen och längta. Det blir ingen gladare av. Allra minst jag själv.
Jag drömmer, hoppas, tror, förväntar, filurar, hittar på, fantiserar ihop olika scenarier hela tiden om hur det vore att vara tillsammans med någon. Att älska någon på riktigt och att verkligen fungera ihop med en annan människa. Föra samman två liv till ett liv som vi sedan delar och gör till 2 liv igen, som nu sitter ihop lite siamesiskt för att vi valt det så. Vi vill växa åt lite lagom olika håll var och en för sig men ändå tillsammans. Frihet och respekt är ord som frekvent nämns i dessa sammanhang.
Så stora ord. Så mycket innebörd.
Att älska någon med respekt och i den personens frihet är något av det svåraste jag försökt mig på. Jag har inte lyckats än och jag vet inte om man någonsin gör det helt. Dock ska jag försöka att skaffa mig mer självdistans och att hitta en hälsosam beroendeform. Allt har, som sagt, sin tid. Hur jobbigt det än må vara...
"In all the places we were hiding love, what was it we were thinking of?"
Ja, Peter Gabriel ger oss...
Dagens låttext/låt:
"I stood in this unsheltered place
'Til I could see the face behind the face
All that had gone before had left no trace
Down by the railway siding
In our secret world, we were colliding
All the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
So I watch you wash your hair
Underwater, unaware
And the plane flies through the air
Did you think you didn't have to choose it
That I alone could win or lose it
In all the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
In this house of make believe
Divided in two, like Adam and Eve
You put out and I recieve
Down by the railway siding
In our secret world, we were colliding
In all the places we were hiding love
What was it we were thinking of?
Oh the wheel is turning spinning round and round
And the house is crubling but the stairways stand
With no guilt and no shame, no sorrow or blame
Whatever it is, we are all the same
Making it up in our secret world
Shaking it up
Breaking it up
Making it up in our secret world
Seeing things that were not there
On a wing on a prayer
In this state of disrepair
Shh, listen..." Peter Gabriel - Secret World
...och jag ger er...
Dagens dikt:
Det är varmt
fuktigt
tryckande
får åka buss
somnade bort tid tidigare
nu stegar fötterna
en långsam dans
än väter
taktila impulser
porer
och
torkar till saltkratrar
//WP
We'll crucify the insincere tonight
Jag frågar mig om det verkligen är rätt att dela in människor i olika
grupper? Att sätta en etikett på en individ. En unik individ. Hur ska
någonsin en unik individ kunna grupperas med andra unika individer som
i och för sig kanske har mycket gemensamt men, inte allt.
Svaret är kanske att man erhåller en slags trygghet, en känsla av att "få vara med i gänget" och det ger i förlängningen ett socialt nätverk som i dagens samhälle är så viktigt att ha, gärna STORT. Social kompetens är t.ex. ett av kriterierna för att få jobb på vissa ställen. Men vad ÄR social kompetens?
Är det att kunna prata obetydligheter med en herrans massa folk för att sedan komma hem och inse att ingen av dessa människor faktiskt följde med dig hem för att de på riktigt ville vara din vän? Är det att alltid höra av sig till alla man bör höra av sig till och fika med alla man borde fika med fastän man inte alltid vill höra av sig eller fika med alla?
Ja döm själv. Jag har tyvärr en bjälke i mitt öga.
Jag vet inte om jag orkar leva i två läger. Jag lever här och nu i den här världen och det är inget mer med det. Det är inget jag kan göra något åt. Bäst att gilla läget. Varför gömma sig för det onda? När det ändå alltid hittar dig som en vagel i djävulens öga. Bättre då att resa sig ur gruset och skrika "DET GÅR INTE ATT BROMSA SIG UR EN UPPFÖRSBACKE!!" Då kanske man kommer nån vart i alla fall.
Man älskar människor, man förstår sig inte på dem, man är arg på dem, man tycker att de är det vackraste som finns, man gråter ihjäl sig för/p.g.a./med dem o.s.v. och allt detta är att leva - tillsammans. Nyckelordet är: tillsammans.
We're in this together, if we like it or not.
Dagens dikt:
"Jag ska frångå kärligheten med vuxenkliv in i verkligheten
Packa ner alla snedvridna Picassoförsök
i en lagom förnuftig och snygg låda
Märka med självhäftande etikett
med bortklippt apotekssymbol
och ett rött streck i kanten
som tecken på avslut
Picasso blev förvisso kändare än de flesta
med sin orealistiska konst
men han hann dö dessförinnan
Så länge orkar INTE jag kämpa
för att bli sedd
här och nu"
Dagens låttext/låt:
"Time is never time at all
You can never ever leave without leaving a piece of youth
And our lives are forever changed
We will never be the same
The more you change the less you feel
Believe, believe in me, believe
Believe that life can change
That you’re not stuck in vain
We’re not the same, we’re different tonight
Tonight, so bright
Tonight
And you know you’re never sure
But you’re sure you could be right
If you held yourself up to the light
And the embers never fade in your city by the lake
The place where you were born
Believe, believe in me, believe
Believe in the resolute urgency of now
And if you believe there’s not a chance tonight
Tonight, so bright
Tonight
We’ll crucify the insincere tonight
We’ll make things right, we’ll feel it all tonight
We’ll find a way to offer up the night tonight
The indescribable moments of your life tonight
The impossible is possible tonight
Believe in me as I believe in you, tonight" - The Smashing Pumpkins, Tonight Tonight
// Auf Wiedersehn, WP
Svaret är kanske att man erhåller en slags trygghet, en känsla av att "få vara med i gänget" och det ger i förlängningen ett socialt nätverk som i dagens samhälle är så viktigt att ha, gärna STORT. Social kompetens är t.ex. ett av kriterierna för att få jobb på vissa ställen. Men vad ÄR social kompetens?
Är det att kunna prata obetydligheter med en herrans massa folk för att sedan komma hem och inse att ingen av dessa människor faktiskt följde med dig hem för att de på riktigt ville vara din vän? Är det att alltid höra av sig till alla man bör höra av sig till och fika med alla man borde fika med fastän man inte alltid vill höra av sig eller fika med alla?
Ja döm själv. Jag har tyvärr en bjälke i mitt öga.
Jag vet inte om jag orkar leva i två läger. Jag lever här och nu i den här världen och det är inget mer med det. Det är inget jag kan göra något åt. Bäst att gilla läget. Varför gömma sig för det onda? När det ändå alltid hittar dig som en vagel i djävulens öga. Bättre då att resa sig ur gruset och skrika "DET GÅR INTE ATT BROMSA SIG UR EN UPPFÖRSBACKE!!" Då kanske man kommer nån vart i alla fall.
Man älskar människor, man förstår sig inte på dem, man är arg på dem, man tycker att de är det vackraste som finns, man gråter ihjäl sig för/p.g.a./med dem o.s.v. och allt detta är att leva - tillsammans. Nyckelordet är: tillsammans.
We're in this together, if we like it or not.
Dagens dikt:
"Jag ska frångå kärligheten med vuxenkliv in i verkligheten
Packa ner alla snedvridna Picassoförsök
i en lagom förnuftig och snygg låda
Märka med självhäftande etikett
med bortklippt apotekssymbol
och ett rött streck i kanten
som tecken på avslut
Picasso blev förvisso kändare än de flesta
med sin orealistiska konst
men han hann dö dessförinnan
Så länge orkar INTE jag kämpa
för att bli sedd
här och nu"
Dagens låttext/låt:
"Time is never time at all
You can never ever leave without leaving a piece of youth
And our lives are forever changed
We will never be the same
The more you change the less you feel
Believe, believe in me, believe
Believe that life can change
That you’re not stuck in vain
We’re not the same, we’re different tonight
Tonight, so bright
Tonight
And you know you’re never sure
But you’re sure you could be right
If you held yourself up to the light
And the embers never fade in your city by the lake
The place where you were born
Believe, believe in me, believe
Believe in the resolute urgency of now
And if you believe there’s not a chance tonight
Tonight, so bright
Tonight
We’ll crucify the insincere tonight
We’ll make things right, we’ll feel it all tonight
We’ll find a way to offer up the night tonight
The indescribable moments of your life tonight
The impossible is possible tonight
Believe in me as I believe in you, tonight" - The Smashing Pumpkins, Tonight Tonight
// Auf Wiedersehn, WP