WeepingPoet

...river, river carry me home
river show me how to float
I feel like I'm sinking down...

ser allt som i en dimma
längtar så efter er alla
Björn R talade om att dö
av hjärtbrist
att dö av att hjärtat
är för litet för
all den kärlek det bär
att det till slut spricker
rinner ut i världen
hemlös utan adressat

längtan efter orden
de som gör allt verkligt
överlever under alla omständigheter

...river, oh river running deep
bring me something
that will let me get to sleep
give me something that
will take away this pain...

fyll mig med falsettröster
slut ögonen och somna om
nattens skräckbilder
far fram över näthinnan
som filmsekvenser
utan slut

barnet dör
blodet forsar över
hela församlingen
i protest sticker du
något vasst genom magen
på det oskyldiga barnet
håller upp det som
din största erövring
vi bärs framåt av tiden
med avsmak och
personlig utveckling

det var då du sa
...here in this water
my feet wont touch the ground
I need something to turn myself around...

den gången
blundade vi oss igenom dagen

So, time is running out. In the beginning of the month of July I will be leaving my safe workplace at the Hearing clinic in Borlänge. My temporary employment is over and I will be heading off to new adventures. Been to Värnamo, Småland for an interview and I think it went quite good. So, I might be going south towards the end of the summer. That scares me. Even though I haven't had such a good time here in Borlänge socially. The job has been great but my friends and the new friends I was hoping to find, have failed me.

I knew it was going to be hard to move all alone to a completely different place. But I never expected it to be THIS hard. It really sucks. I can only hope that next time it will be different.

I miss the one person that made his place bearable. The one person that made me laugh and made me talk about really serious things without beeing bored. A person that cared. But all that is gone now and somehow I can't help thinking it had something to do with me, or something I did. I know that's probably not the case but I still wonder. Cause we really got along great. He really made my days. He of all would know how it feels to be alone in a new environment. Because he too has been in my shoes.

I really, really hope that I didn't do anything wrong....I hope he's just busy with work and tired from commuting every day. I hope that there's will, but just not enough time. But like a friend of mine wrote in his blog, it's the ignorance without given reason that plagues us the most. I want a straight answer but I'm afraid to ask the question needed.

I hate change.

Today's life-saviour: OSI: Office of Strategic Influence - Free (the album that is...)

Utdrag ur Peter LeMarc - Drivved
---
I stan där jag bor nu
Där bor en miljon
Här finns kyrkor och slott
Med tinnar och torn
Och mänskor som strömmar
Tittar alltid långt, långt bort
Ingen möter ens blick
Ingen avslöjar något
---
Det finns två sorters människor
Här i världen
Dom som får stjärnhimlen
När dom begär den
Och som med självklarhet
Tar för sig var dag
Så finns det dom
Som får slåss för varje andetag
---
"Du och jag
Vi är av samma sort
Var vi än är
Längtar vi alltid bort
Om livet är älven
Som löper så bred
Då är du och jag drivved
Du och jag
Vi är drivved"
---
Min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dej ihjäl
Ett spel med märkta kort
Ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan
Är allt du ska finna
---

Jag finner mig helt ensam bland kända ansikten. Samtalen är redan talade och blickarna är för länge sedan trötta. Ingen stimulans, ingen balans. Jag driver längre ut på den hala, bräckliga isen. Mina händer är på väg att ta tag i strandkanten, dra mig tillbaka - upp. Längtar alltid bort...

Jag är nässlor och tistlar, säger Peter.
Ja, ock jag är nässlor och tistlar.
Åh, jag önskar att jag kunde be dig lova mig att aldrig försvinna.
Skall jag någonsin våga se dig i sanning?

Till ett Du från ett Jag.
//WP

TACK! För en underbar och oväntad spelning.
(Nu har jag uppdaterat mitt skrivbord =)

ways I want to hold you

It's harder in the evenings

I AM WHAT YOU LEFT BEHIND
I'm fading from your mind
I AM WHAT YOU LEFT BEHIND

There are things I want to tell you

(No-man - Things I Want To Tell You)

Jag hade planerat hela min dag utifrån det faktum att det var adventskonsert i kyrkan. När jag väl kommer dit inser jag att konserten var igår. Jag blev förvånansvärt besviken och ledsen. Jag blev nästan arg. Jag blev lite rädd för mig själv. Det var som om det inte blev 1:a advent alls. Som om jag har fastnat i något slags ingemansland där tiden står still och inga av årets naturliga skiftningar finns kvar. Jag fick liksom svårt att andas och kände att nu rasar något inuti mig. För en sådan trivial sak. Det var som om jag inte orkade mer. Inte orkade hålla skenet uppe av att jag faktiskt klarar mig.

Jag känner mig som en börda för alla mina vänner när jag hela tiden klagar på hur ensam jag känner mig. Jag tar liksom inte ansvar för det och gör någonting åt det. Som det är med så mycket annat i mitt liv. Jag bara klagar. Ingenting annat händer. Hur ska jag då någonsin kunna förvänta mig att någonting skulle kunna bli annorlunda, förändras? Ja, jag frågar mig - dig?!

Jag klamrar mig fast vid de människor som finns i min närhet som jag känner uppriktig glädje av. Men det är inte heller rättvist, för de människorna kan då känna sig fastklamrade och uppleva att luften de andas snart tar slut. Energy Vampire, som Peter Hammill uttrycker det...och jag tycker hemskt illa om det. JAG AVSKYR DET! Men mest avskyr jag nog mig själv. Hur illa någon annan eller något annat är, avskyr jag mig själv mest. Jag är alltid värst, sämst, vidrigast, fulast, dummast, löjligast, nördigast - ja whatever...you get the awful picture...

Men jag sitter här och känner att jag inte alls är bra på att hantera den situation jag själv satt mig i. Jag tror att allt ordnar sig när man väl kommer så långt in i det. Men det gör det inte. Inte allt. Jag vet inte hur jag ska få det ordnat heller. Men samtidigt känner jag att jag faktiskt har rätt att känna viljan att någon annan kom ihåg mig utan att jag ska behöva påminna dem. Är det så fel att vilja det?

Ibland tror jag att jag tycker om fel människor. Människor som inte har en kompis, kompis, kompis....etc...att introducera mig till. Jag gillar människor som är lite säregna och som antagligen är rätt så självständiga eller något liknande. De har kanske inte jättemycket vänner när det väl kommer till kritan och vi är ganska lika när det gäller sådana saker. Då blir det givetvis inte så att man lär känna så många fler nya människor heller genom dem. Vilket är trist. Man får inga naturliga mötesplatser. Då känns allt krystat och jag orkar inte fixa krystade situationer. Det har jag aldrig klarat.

Så jag vet inte hur jag ska göra. Bara låta allt ha sin gång och vara tålmodig eller nåt annat...
Jag har massor att göra samtidigt som jag lider av att jag inte har någon att göra det med.

Äh, nu orkar jag inte flumma mer. Ni vet ju alla att detta går över när jag sovit på saken. Det är alltid så. Jag slutar aldrig fungera liksom. Jag kravlar mig alltid upp ur snödrivan själv på något sätt. Därför får jag heller ingen hjälp upp. Ingen tror att jag behöver hjälp. Jag klarar mig ju alltid så bra. Jag har ju alltid en fot i verkligheten och står stadigt där. Men vad vet ni om det????

Jag vet inte det. Jag är en energy vampire som inte går upp i rök när solen kysser min hud.

//WP

Dagens band: TOTO

"When you see yourself you’re seeing red
And it makes you blind
You must be bleeding under your eyelids tonight
You wait for something to break the mold
And all I can do is wipe the blood from your eyes
You must be bleeding under your eyelids"

Det är så typiskt mig att börja dagen med en helt ok känsla i magtrakten för att helt plötsligt och, mig veteligen, helt utan anledning känna allt knyta ihop sig. Gråten vill tränga fram under ögonlocken...
Jag tänkte skriva något mer här men nu har jag tappat alla ord.

Bäst att gå och äta lunch.
/WP

Dagens låt: Blindside - Bleeding Under Your Eyelids

Ja jag är beredd att hålla med.
WORD! som det så fint heter...i vissa sammanhang.

De sa att det hjälper med en promenad. De har fel. Det enda det gör är att dämpa den inre striden, för stunden. Mina demoner är som en känslomässig tinnitus. Sätter jag på mig mina lurar och spelar musik med min mp3-spelare kan jag precis som många hörselskadade med sin hörapparat, dämpa min "tinnitus". Men precis som de när de tar av sig sin hörapparat så kommer tinnitusen tillbaka när jag tar av mig skorna och stänger av musiken. Så är det. Det kom jag på idag längs med älven när jag hade svårt att andas och Gud var äckligt frånvarande.

Ok, min kropp är trött nu iaf. Alltid något.
Då är ju kroppen och huvudet lika trötta. Någonting som är i balans. Ja, alltid något.

//WP|Ensamsomfan

Jag skriver inte här längre.
Har jag ingenting kvar att säga?
Jo.
Det har jag nog.
Jag har massor att säga, dryfta, ge uttryck för.
Varför är då alla sidor tomma?
Är de den spegel jag söker?
innebär det då att jag är tom inuti?

Frågor, frågor, frågor...
De är som maligna tumörer
sprider sig som löpeld
fler över allt fler över allt

De människor jag lånat min tid
har fyllt den med sitt eget
jag vill inte längre söka det gömda
Han sjunger "res dig upp och gå"
Mina ber bär mig inte nu
FIASKO
det är ett ord med klang
skräddarsytt och cyniskt
Jag vill tro att jag gör vad jag kan
för att vinna min egen framtid
fylla mitt eget liv
med tvivel till vapendragare
finns det jobb kvar att göra
det finns alltid jobb att göra
vi är aldrig färdiga
vi får aldrig gå hem

Jag försöker se vad du vill
men har bara mig själv att skylla
för den tomhet jag analyserar
medan du går hem i natten
jag säger att det är lyx att få åka hem
du frågar var hem är
jag säger "home is where the heart is"
och skrattar
och tänker
nu är allt förlorat i ett hav av förutsägelser
Åh, Gud jag är ett hav av förutsagda ord
Ja.
Åh Gud...

Jag ser hennes ord och får svårt att finna mina
Min snöflinga smälter ner i handflatan
till oigenkännlighet
kyla dör av värme
Jag måste lyssna när han sjunger
igen
igen
igen
och
igen
"Lär mig tro att allting ordnar sig"

Det ser ut som om det aldrig tar slut...

Hall/trappa


Liten hall till..


Till detta har alla pengar gått...(också i hallen ovanför trappan fast på en annan vägg än spegeln)


Badrum


Vardagsrum vinkel #1


Vinkel #2


Vinkel #3


Vinkel #4


Far hälsar på Stefan på jobbet


Mitt rum på jobbet (...när jag har otur. Detta har bara ett fönster i taket som inte går att öppna. D.v.s. man får andnöd efter 3 patienter och svettas ihjäl...ingen vidare lufkonditionering heller...) =)

Ja, this is it. Borlänge.
Not half bad actually.

//WP

Anna Haglund 2,5 år


Man undrar vad det blir av detta....



Jag har faktiskt inga kommentarer till detta, det är så talande!
Men jag ger det ett fett LOL.

- Jag älskar dig, Mia!
- (irriterat) Va säger du så för!
- För att du behöver det. Du alltid är så stark och modig och klarar dig själv. Jag glömmer som bort att säga det.
- Jaha...

...Masjävlar...

Bara för att jag klarar mig igenom all möjlig skit och flyttar till ett ställe där jag knappt känner någon innebär det inte att jag klarar mig själv.

At the end of the day...är jag ändå ensam.

Skönt att inte ha någon som tycker.
Jobbigt att inte ha någon som tycker om.

Självvald ensamhet är bra. Ensamhet i största allmänhet är något annat.

Sen tänker jag på dig också. Ser dig i människor jag möter och tänker att den personen påminner om dig och då tänker jag på dig. Så fri är man inte från sitt inre. Aldrig någonsin.
Är för trött för att inte skriva klyschor.
Det blir alltid värre framåt natten...

Allt tar sådan tid. FY!
Jag finns fast jag kanske inte syns.
Sådeså.
Godnatt.
Overandout.
//WP

Dagens låt: troligen något med Opeth...

Det är ett bibelcitat till råga på allt. Kan inte säga var men ni fattar ju att det är Jesus det åsyftar, eller det omvända. Om vi kallar på Jesus så kommer han....It becomes what you make of it...

Ja, det sägs att de deprimerade letar efter orsaker att vara deprimerade så att de ska slippa att gå ut i världen och leva som de odeprimerade människorna. Kanske är det så. Ibland tror jag det.

Men en sak har jag lärt mig. Sorgen och ilskan och såren är inte vackra. Inte ens genom en poets lidande eller en fotografs kameralins. Det är bara filter för att vi ska slippa se sanningen. Slippa känna smärtan i den andra personen. Slippa ta ansvar för att våra handlingar påverkar andra människors känslor även fast vi anser att det ska vara värt det i långa loppet. Visst, vi kommer över det, det gör vi. Inget snack om saken. Stranger things have happened. Believe me! Men lämnas undrande över om det någonsin ska gå att få ihop alla delar i livet samtidigt. Eller om det alltid måste kompromissas med lycka?

Idag saknar jag mina vänner. De som är, har varit och de som komma skall.
De sinar, fattas mig, som öppna sår förtvivlat försöker stänga sig för att inte kroppen skall förblöda. Blodet som rinner saknas av människans ådror som sekund för sekund ebbar ut....

Som poet har jag rätt att vara melodramatisk.
Som kvinna har jag rätt att vara hysterika.
Som människa har jag rätt att vara svag.
Som mig själv har jag rätt att vara älskad.

Och vara du än är - Calleth you - cometh I!!

//WP

Klockan är över midnatt och jag har precis snurrat igång Devils and Dust med Bruce Springsteen. Jag är inte något överväldigande Bruce-fan annars men den här nya skivan verkade intressant och jag har inte kommit mer än till  mitten av första spåret men det verkar mycket lovande.

Kära värld, va unga människor mår dåligt i dagens samhälle! Det finns ingen hejd på olyckligheten. Det gör mig så ledsen. Det finns så mycket att leva för, så mycket mer att se av den här världen. Och gud ska veta att jag inte alltid har känt det så. Men på något sätt kommer man igenom mörkret och faller ut på andra sidan till en varm och vindstilla plats i gröngräset där livet kan börja växa igen...gud så klyschigt och gullegull men när man är där så tror man på det.

Så ska jag flytta till Borlänge då....det känns helt ok. Rätt bra till och med. Känner mig lite ensam bara, men det är väl en normal reaktion på en flytt till ett helt nytt ställe antar jag.

Självklart hade det varit trevligt att som Alex ha någon att dela allt det nya med i solskenet men jag är ännu inte välsignad med den gåvan så jag får väl helt enkelt fortsätta att inte tänka på den saken mer som jag har gjort den senaste tiden. Jag skulle bara vilja ha någon att komma hem till. Jag hoppas att det finns några roliga människor (förutom de jag redan vet, som iofs är roligaste i världen...) bland de 46000 som bor där, hoppas!!

Jag hade velat ha honom att prata med nu. Jag hade velat kunna prata som förr. Det hade lugnat nervositeten. Fan, att relationer ska vara så komplicerade. Jag tänker inte säga att det var mitt fel. Det var det inte. Antagligen ingens fel. Som vanligt.

OK

Jag hoppas bara att något bra kommer ur allt det här.

Gnatt.
//WP

sad sad words
losing rythm
in a time passing by
love the lies you sworn
they will bind your toungue
in the end there's no choice

and we miss the ones we've loved
through our hearts wounds grew old
friend lay down beside me
I cried when the thorns pierced me

sad sad words
lacking meaning
in the time present
search the truth you lost
it will free your mind
in the end there's no choice

and we miss the ones we've loved
thorugh our hearts, wounds grew old
friend lay down beside me
I cried when the thorns pierced me

in the end there's no choice...

- Why have you forsaken me?

copyright - Sara K Jansson 050627

I'm sad on a Thursday
well, not crying but
sad cause I'm leaving town
heading up north and life

I never knew what happiness was
til it hit  me in the face
as I was gazing at the past
not even then, oh and never again

I'm sad on a Thursday
well, not crying but
sad for all that I have to leave behind
You know nothing about the future
just the past and the here and now

I never knew what happiness was
til it hit me in the face
as I was gazing at the past
not even then, oh and never again

If you leave me you don't love me
If you leave me you don't love me
not then, oh and never again

I'm sad on a Thursday
well, not crying
but sad

copyright - Sara K Jansson

Det finns de människor man har svårt att göra sig av med, även då de sårar en. Man har alltid ett val. Stanna och le och glömma det som varit eller bestämma sig för att det är nog och att man klarar sig utan den personen. I alla relationer får man göra uppoffringar, släppa på sin stolthet och säga "jaja skitsamma då, låt oss glömma skiten". Även om man kanske hade önskat annorledes.

Det är inte lätt att förstå sig på allt här i världen. Men tydligen är det något i mig som inte kan sluta försöka förstå mig på fastän jag helst av allt inte vill. Därav den här bloggen.

Ibland förstår man helt enkelt inte och det kanske inte heller är meningen att man ska förstå...

---

Dagens låttext/låt: Kings of Convenience - Misread

"If you wanna be my friend
You want us to get along
Please do not expect me to
Wrap it up and keep it there
The observation I am doing could
Easily be understood
As cynical demeanour
But one of us misread...
And what do you know
It happened again

A friend is not a means
You utilize to get somewhere
Somehow I didn't notice
friendship is an end
What do you know
It happened again

How come no-one told me
All throughout history
The loneliest people
Were the ones who always spoke the truth
The ones who made a difference
By withstanding the indifference
I guess it's up to me now
Should I take that risk or just smile?

What do you know
It happened again
What do you know"

---

//WP