My place
Hall/trappa
Liten hall till..
Till detta har alla pengar gått...(också i hallen ovanför trappan fast på en annan vägg än spegeln)
Badrum
Vardagsrum vinkel #1
Vinkel #2
Vinkel #3
Vinkel #4
Far hälsar på Stefan på jobbet
Mitt rum på jobbet (...när jag har otur. Detta har bara ett fönster i taket som inte går att öppna. D.v.s. man får andnöd efter 3 patienter och svettas ihjäl...ingen vidare lufkonditionering heller...) =)
Ja, this is it. Borlänge.
Not half bad actually.
//WP
WeepingPoet proudly presents: Anna Haglund a.k.a Anna Fjanten a.k.a. KleptoSiv
Anna Haglund 2,5 år
Man undrar vad det blir av detta....
Jag har faktiskt inga kommentarer till detta, det är så talande!
Men jag ger det ett fett LOL.
- Jag älskar dig! - Va säger du så för?
- Jag älskar dig, Mia!
- (irriterat) Va säger du så för!
- För att du behöver det. Du alltid är så stark och modig och klarar dig själv. Jag glömmer som bort att säga det.
- Jaha...
...Masjävlar...
Bara för att jag klarar mig igenom all möjlig skit och flyttar till ett ställe där jag knappt känner någon innebär det inte att jag klarar mig själv.
At the end of the day...är jag ändå ensam.
Skönt att inte ha någon som tycker.
Jobbigt att inte ha någon som tycker om.
Självvald ensamhet är bra. Ensamhet i största allmänhet är något annat.
Sen tänker jag på dig också. Ser dig i människor jag möter och tänker att den personen påminner om dig och då tänker jag på dig. Så fri är man inte från sitt inre. Aldrig någonsin.
Är för trött för att inte skriva klyschor.
Det blir alltid värre framåt natten...
Allt tar sådan tid. FY!
Jag finns fast jag kanske inte syns.
Sådeså.
Godnatt.
Overandout.
//WP
Dagens låt: troligen något med Opeth...
- (irriterat) Va säger du så för!
- För att du behöver det. Du alltid är så stark och modig och klarar dig själv. Jag glömmer som bort att säga det.
- Jaha...
...Masjävlar...
Bara för att jag klarar mig igenom all möjlig skit och flyttar till ett ställe där jag knappt känner någon innebär det inte att jag klarar mig själv.
At the end of the day...är jag ändå ensam.
Skönt att inte ha någon som tycker.
Jobbigt att inte ha någon som tycker om.
Självvald ensamhet är bra. Ensamhet i största allmänhet är något annat.
Sen tänker jag på dig också. Ser dig i människor jag möter och tänker att den personen påminner om dig och då tänker jag på dig. Så fri är man inte från sitt inre. Aldrig någonsin.
Är för trött för att inte skriva klyschor.
Det blir alltid värre framåt natten...
Allt tar sådan tid. FY!
Jag finns fast jag kanske inte syns.
Sådeså.
Godnatt.
Overandout.
//WP
Dagens låt: troligen något med Opeth...
Calleth you, cometh I...
Det är ett bibelcitat till råga på allt. Kan inte säga var men ni fattar ju att det är Jesus det åsyftar, eller det omvända. Om vi kallar på Jesus så kommer han....It becomes what you make of it...
Ja, det sägs att de deprimerade letar efter orsaker att vara deprimerade så att de ska slippa att gå ut i världen och leva som de odeprimerade människorna. Kanske är det så. Ibland tror jag det.
Men en sak har jag lärt mig. Sorgen och ilskan och såren är inte vackra. Inte ens genom en poets lidande eller en fotografs kameralins. Det är bara filter för att vi ska slippa se sanningen. Slippa känna smärtan i den andra personen. Slippa ta ansvar för att våra handlingar påverkar andra människors känslor även fast vi anser att det ska vara värt det i långa loppet. Visst, vi kommer över det, det gör vi. Inget snack om saken. Stranger things have happened. Believe me! Men lämnas undrande över om det någonsin ska gå att få ihop alla delar i livet samtidigt. Eller om det alltid måste kompromissas med lycka?
Idag saknar jag mina vänner. De som är, har varit och de som komma skall.
De sinar, fattas mig, som öppna sår förtvivlat försöker stänga sig för att inte kroppen skall förblöda. Blodet som rinner saknas av människans ådror som sekund för sekund ebbar ut....
Som poet har jag rätt att vara melodramatisk.
Som kvinna har jag rätt att vara hysterika.
Som människa har jag rätt att vara svag.
Som mig själv har jag rätt att vara älskad.
Och vara du än är - Calleth you - cometh I!!
//WP
Ja, det sägs att de deprimerade letar efter orsaker att vara deprimerade så att de ska slippa att gå ut i världen och leva som de odeprimerade människorna. Kanske är det så. Ibland tror jag det.
Men en sak har jag lärt mig. Sorgen och ilskan och såren är inte vackra. Inte ens genom en poets lidande eller en fotografs kameralins. Det är bara filter för att vi ska slippa se sanningen. Slippa känna smärtan i den andra personen. Slippa ta ansvar för att våra handlingar påverkar andra människors känslor även fast vi anser att det ska vara värt det i långa loppet. Visst, vi kommer över det, det gör vi. Inget snack om saken. Stranger things have happened. Believe me! Men lämnas undrande över om det någonsin ska gå att få ihop alla delar i livet samtidigt. Eller om det alltid måste kompromissas med lycka?
Idag saknar jag mina vänner. De som är, har varit och de som komma skall.
De sinar, fattas mig, som öppna sår förtvivlat försöker stänga sig för att inte kroppen skall förblöda. Blodet som rinner saknas av människans ådror som sekund för sekund ebbar ut....
Som poet har jag rätt att vara melodramatisk.
Som kvinna har jag rätt att vara hysterika.
Som människa har jag rätt att vara svag.
Som mig själv har jag rätt att vara älskad.
Och vara du än är - Calleth you - cometh I!!
//WP