We'll crucify the insincere tonight
Jag frågar mig om det verkligen är rätt att dela in människor i olika
grupper? Att sätta en etikett på en individ. En unik individ. Hur ska
någonsin en unik individ kunna grupperas med andra unika individer som
i och för sig kanske har mycket gemensamt men, inte allt.
Svaret är kanske att man erhåller en slags trygghet, en känsla av att "få vara med i gänget" och det ger i förlängningen ett socialt nätverk som i dagens samhälle är så viktigt att ha, gärna STORT. Social kompetens är t.ex. ett av kriterierna för att få jobb på vissa ställen. Men vad ÄR social kompetens?
Är det att kunna prata obetydligheter med en herrans massa folk för att sedan komma hem och inse att ingen av dessa människor faktiskt följde med dig hem för att de på riktigt ville vara din vän? Är det att alltid höra av sig till alla man bör höra av sig till och fika med alla man borde fika med fastän man inte alltid vill höra av sig eller fika med alla?
Ja döm själv. Jag har tyvärr en bjälke i mitt öga.
Jag vet inte om jag orkar leva i två läger. Jag lever här och nu i den här världen och det är inget mer med det. Det är inget jag kan göra något åt. Bäst att gilla läget. Varför gömma sig för det onda? När det ändå alltid hittar dig som en vagel i djävulens öga. Bättre då att resa sig ur gruset och skrika "DET GÅR INTE ATT BROMSA SIG UR EN UPPFÖRSBACKE!!" Då kanske man kommer nån vart i alla fall.
Man älskar människor, man förstår sig inte på dem, man är arg på dem, man tycker att de är det vackraste som finns, man gråter ihjäl sig för/p.g.a./med dem o.s.v. och allt detta är att leva - tillsammans. Nyckelordet är: tillsammans.
We're in this together, if we like it or not.
Dagens dikt:
"Jag ska frångå kärligheten med vuxenkliv in i verkligheten
Packa ner alla snedvridna Picassoförsök
i en lagom förnuftig och snygg låda
Märka med självhäftande etikett
med bortklippt apotekssymbol
och ett rött streck i kanten
som tecken på avslut
Picasso blev förvisso kändare än de flesta
med sin orealistiska konst
men han hann dö dessförinnan
Så länge orkar INTE jag kämpa
för att bli sedd
här och nu"
Dagens låttext/låt:
"Time is never time at all
You can never ever leave without leaving a piece of youth
And our lives are forever changed
We will never be the same
The more you change the less you feel
Believe, believe in me, believe
Believe that life can change
That you’re not stuck in vain
We’re not the same, we’re different tonight
Tonight, so bright
Tonight
And you know you’re never sure
But you’re sure you could be right
If you held yourself up to the light
And the embers never fade in your city by the lake
The place where you were born
Believe, believe in me, believe
Believe in the resolute urgency of now
And if you believe there’s not a chance tonight
Tonight, so bright
Tonight
We’ll crucify the insincere tonight
We’ll make things right, we’ll feel it all tonight
We’ll find a way to offer up the night tonight
The indescribable moments of your life tonight
The impossible is possible tonight
Believe in me as I believe in you, tonight" - The Smashing Pumpkins, Tonight Tonight
// Auf Wiedersehn, WP
Svaret är kanske att man erhåller en slags trygghet, en känsla av att "få vara med i gänget" och det ger i förlängningen ett socialt nätverk som i dagens samhälle är så viktigt att ha, gärna STORT. Social kompetens är t.ex. ett av kriterierna för att få jobb på vissa ställen. Men vad ÄR social kompetens?
Är det att kunna prata obetydligheter med en herrans massa folk för att sedan komma hem och inse att ingen av dessa människor faktiskt följde med dig hem för att de på riktigt ville vara din vän? Är det att alltid höra av sig till alla man bör höra av sig till och fika med alla man borde fika med fastän man inte alltid vill höra av sig eller fika med alla?
Ja döm själv. Jag har tyvärr en bjälke i mitt öga.
Jag vet inte om jag orkar leva i två läger. Jag lever här och nu i den här världen och det är inget mer med det. Det är inget jag kan göra något åt. Bäst att gilla läget. Varför gömma sig för det onda? När det ändå alltid hittar dig som en vagel i djävulens öga. Bättre då att resa sig ur gruset och skrika "DET GÅR INTE ATT BROMSA SIG UR EN UPPFÖRSBACKE!!" Då kanske man kommer nån vart i alla fall.
Man älskar människor, man förstår sig inte på dem, man är arg på dem, man tycker att de är det vackraste som finns, man gråter ihjäl sig för/p.g.a./med dem o.s.v. och allt detta är att leva - tillsammans. Nyckelordet är: tillsammans.
We're in this together, if we like it or not.
Dagens dikt:
"Jag ska frångå kärligheten med vuxenkliv in i verkligheten
Packa ner alla snedvridna Picassoförsök
i en lagom förnuftig och snygg låda
Märka med självhäftande etikett
med bortklippt apotekssymbol
och ett rött streck i kanten
som tecken på avslut
Picasso blev förvisso kändare än de flesta
med sin orealistiska konst
men han hann dö dessförinnan
Så länge orkar INTE jag kämpa
för att bli sedd
här och nu"
Dagens låttext/låt:
"Time is never time at all
You can never ever leave without leaving a piece of youth
And our lives are forever changed
We will never be the same
The more you change the less you feel
Believe, believe in me, believe
Believe that life can change
That you’re not stuck in vain
We’re not the same, we’re different tonight
Tonight, so bright
Tonight
And you know you’re never sure
But you’re sure you could be right
If you held yourself up to the light
And the embers never fade in your city by the lake
The place where you were born
Believe, believe in me, believe
Believe in the resolute urgency of now
And if you believe there’s not a chance tonight
Tonight, so bright
Tonight
We’ll crucify the insincere tonight
We’ll make things right, we’ll feel it all tonight
We’ll find a way to offer up the night tonight
The indescribable moments of your life tonight
The impossible is possible tonight
Believe in me as I believe in you, tonight" - The Smashing Pumpkins, Tonight Tonight
// Auf Wiedersehn, WP
"What if you could look right through the cracks?
Would you find yourself.....find yourself afraid to see?"
Jag satt på spårvagnen och funderade halvsovande över min nystartade blogg. Kom då att tänka på att det givetvis ska handla om sådant som jag ibland har svårt att tala med människor i min närhet om. Sådant det oftast inte tas tid för.
Det är skrämmande hur lite man vet om de människor som man har omkring sig i vardagen. Men ibland gnistrar det till och något händer, som inte brukar hända. Då plötsligt finns det ett fönster öppet som ger möjligheter till att se andra sidor av människor du anser dig känna.
Ibland gillar man det man får se, andra gånger inte. Det kan till och med bli så att vi här kommer till en vägkorsning där vi måste välja åt vilket håll vi vill fortsätta gå. Kanske ska man inte längre följa den väg de andra går utan vika av mot andra destinationer där vi ska möta andra människor.
De människor jag har närmast i mitt liv är det som geografiskt sett är längst bort. Distance makes the heart grow fonder? Jag vet inte, kanske. Kanske är det lättare att tala med varandra när man slipper se varandra i ögonen, se den andres kroppsspråk etc. Kanske är det då lättare att säga de där sakerna man alltid tycker är fåniga, i brev, telefonsamtal eller kanske t.o.m. sms.
Vi vet aldrig allt om någon och kanske ska man se det som en gåva, att man hela tiden har mer att upptäcka?
"What if everything around you,
Isn't quite as it seems?
What if all the world you think you know,
Is an elaborate dream?
And if you look at your reflection,
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks,
Would you find yourself...find yourself afraid to see?" - Right Where It Belongs (Nine Inch Nails)
// WP
Jag satt på spårvagnen och funderade halvsovande över min nystartade blogg. Kom då att tänka på att det givetvis ska handla om sådant som jag ibland har svårt att tala med människor i min närhet om. Sådant det oftast inte tas tid för.
Det är skrämmande hur lite man vet om de människor som man har omkring sig i vardagen. Men ibland gnistrar det till och något händer, som inte brukar hända. Då plötsligt finns det ett fönster öppet som ger möjligheter till att se andra sidor av människor du anser dig känna.
Ibland gillar man det man får se, andra gånger inte. Det kan till och med bli så att vi här kommer till en vägkorsning där vi måste välja åt vilket håll vi vill fortsätta gå. Kanske ska man inte längre följa den väg de andra går utan vika av mot andra destinationer där vi ska möta andra människor.
De människor jag har närmast i mitt liv är det som geografiskt sett är längst bort. Distance makes the heart grow fonder? Jag vet inte, kanske. Kanske är det lättare att tala med varandra när man slipper se varandra i ögonen, se den andres kroppsspråk etc. Kanske är det då lättare att säga de där sakerna man alltid tycker är fåniga, i brev, telefonsamtal eller kanske t.o.m. sms.
Vi vet aldrig allt om någon och kanske ska man se det som en gåva, att man hela tiden har mer att upptäcka?
"What if everything around you,
Isn't quite as it seems?
What if all the world you think you know,
Is an elaborate dream?
And if you look at your reflection,
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks,
Would you find yourself...find yourself afraid to see?" - Right Where It Belongs (Nine Inch Nails)
// WP
Tomorrow is today...
Välkommna till min nya blogg!
Är inte riktigt klar över vad den ska innehålla, men jag hoppas att det kommer att utveckla sig as we move towards brighter times...
Jag är WeepingPoet a.k.a. SaraK a.k.a. PrettoSara a.k.a. Sara. Alla dessa alter egon kommer säkert att göra sig mycken plats här i min blogg, in due time! Om vi försöker oss på något slags medelvärde är jag i alla fall 23 år och bor för tillfället i Göteborg där jag studerar till Audionom. Tar i och för sig examen den 7:e juni i år så jag är snart färdig.
Dagens tanke: Det vore bra om vi människor kunde leva mer här och nu. Leva så att imorgon som vi så gärna suktar efter redan är idag.
Dagens låt: Marit Bergman - Tomorrow Is Today
...à bientôt, au revoir mes amis!
//WP
Är inte riktigt klar över vad den ska innehålla, men jag hoppas att det kommer att utveckla sig as we move towards brighter times...
Jag är WeepingPoet a.k.a. SaraK a.k.a. PrettoSara a.k.a. Sara. Alla dessa alter egon kommer säkert att göra sig mycken plats här i min blogg, in due time! Om vi försöker oss på något slags medelvärde är jag i alla fall 23 år och bor för tillfället i Göteborg där jag studerar till Audionom. Tar i och för sig examen den 7:e juni i år så jag är snart färdig.
- Liv
- Människor
- Musik
- Litteratur
- Film
- ...m.m.
Dagens tanke: Det vore bra om vi människor kunde leva mer här och nu. Leva så att imorgon som vi så gärna suktar efter redan är idag.
Dagens låt: Marit Bergman - Tomorrow Is Today
...à bientôt, au revoir mes amis!
//WP