WeepingPoet

Jag skriver inte här längre.
Har jag ingenting kvar att säga?
Jo.
Det har jag nog.
Jag har massor att säga, dryfta, ge uttryck för.
Varför är då alla sidor tomma?
Är de den spegel jag söker?
innebär det då att jag är tom inuti?

Frågor, frågor, frågor...
De är som maligna tumörer
sprider sig som löpeld
fler över allt fler över allt

De människor jag lånat min tid
har fyllt den med sitt eget
jag vill inte längre söka det gömda
Han sjunger "res dig upp och gå"
Mina ber bär mig inte nu
FIASKO
det är ett ord med klang
skräddarsytt och cyniskt
Jag vill tro att jag gör vad jag kan
för att vinna min egen framtid
fylla mitt eget liv
med tvivel till vapendragare
finns det jobb kvar att göra
det finns alltid jobb att göra
vi är aldrig färdiga
vi får aldrig gå hem

Jag försöker se vad du vill
men har bara mig själv att skylla
för den tomhet jag analyserar
medan du går hem i natten
jag säger att det är lyx att få åka hem
du frågar var hem är
jag säger "home is where the heart is"
och skrattar
och tänker
nu är allt förlorat i ett hav av förutsägelser
Åh, Gud jag är ett hav av förutsagda ord
Ja.
Åh Gud...

Jag ser hennes ord och får svårt att finna mina
Min snöflinga smälter ner i handflatan
till oigenkännlighet
kyla dör av värme
Jag måste lyssna när han sjunger
igen
igen
igen
och
igen
"Lär mig tro att allting ordnar sig"

Det ser ut som om det aldrig tar slut...