Not What You See...
vatten under broarna
sorlet för tankarna ned i djupet
slår av på takten
solen gör ont i ögonen
när vi suttit inne hela vintern
kroppar i färd med att älska ljus
händerna smeker varma kinder
blundar för att förhindra
ögonbottnarna att fatta eld
alla runt omkring
upplöses i vitt mörker
din stela kropp spjärnar emot
får böja upp dina fingrar med svagt våld
du försöker se på mig med din blindhet
jag säger, det är ingen idé
då slutar du också tala med mig
ladusvalornas stjärtvingar
som kalligrafiska pennstreck
mot det fridfullt blå himlavalvet
lär mig tyda din skrift,
du som kan flyga!
Varför måste vi såra varandra?
Det finns bara ett sätt att brinna upp!
Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid...
Håkan, Håkan, Håkan...kära värld. Säg det inte till någon...snälla!
I de gladaste stunder sårar du mig så hårt. Jag förstår inte vad jag gjort som fått dig att vilja mig så illa. Du tar över min kropp. Säger och skriver de dummaste saker och jag kan bara se på. Efteråt är det jag som får be om ursäkt för dig och jag kan inte ens nämna dig vid namn ty de ser dig inte. De ser bara mig för vi är så lika. Du står i min skugga och får precis plats. Din hand i min handske. Frågan är vad som händer om jag slutar svara på ditt tilltal.
Försvinner du då?
Det värsta är att jag skulle sakna dig. Du måste ju flytta, det vet jag ju på ett eller annat sätt måste du bli min särbo. Vi kan inte leva tillsammans, inte heller helt isär. Men inte tillsammans.
Jag önskar att jag visste varifrån och varför du kom. Då skulle jag klara mig utan dig.
Allt är alltid i två delar.
/Leoparden
Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid...
Håkan, Håkan, Håkan...kära värld. Säg det inte till någon...snälla!
I de gladaste stunder sårar du mig så hårt. Jag förstår inte vad jag gjort som fått dig att vilja mig så illa. Du tar över min kropp. Säger och skriver de dummaste saker och jag kan bara se på. Efteråt är det jag som får be om ursäkt för dig och jag kan inte ens nämna dig vid namn ty de ser dig inte. De ser bara mig för vi är så lika. Du står i min skugga och får precis plats. Din hand i min handske. Frågan är vad som händer om jag slutar svara på ditt tilltal.
Försvinner du då?
Det värsta är att jag skulle sakna dig. Du måste ju flytta, det vet jag ju på ett eller annat sätt måste du bli min särbo. Vi kan inte leva tillsammans, inte heller helt isär. Men inte tillsammans.
Jag önskar att jag visste varifrån och varför du kom. Då skulle jag klara mig utan dig.
Allt är alltid i två delar.
/Leoparden