WeepingPoet

vatten under broarna

sorlet för tankarna ned i djupet

slår av på takten

solen gör ont i ögonen

när vi suttit inne hela vintern

kroppar i färd med att älska ljus

händerna smeker varma kinder

blundar för att förhindra

ögonbottnarna att fatta eld

alla runt omkring

upplöses i vitt mörker

din stela kropp spjärnar emot
får böja upp dina fingrar med svagt våld
du försöker se på mig med din blindhet
jag säger, det är ingen idé
då slutar du också tala med mig

ladusvalornas stjärtvingar
som kalligrafiska pennstreck
mot det fridfullt blå himlavalvet

lär mig tyda din skrift,
du som kan flyga!